brysselkexet

Idag är det min och Marcus tredje bröllopsdag (eller bröllopsafton som vi ju egentligen vill kalla den). Det är dessutom den första bröllopsaftonen som vi firar helt utan mina föräldrar :) De var med på bröllopet 2009, var och hälsade på en relativt nyfödd Johannes 2010 och förra året var de hos oss i Bryssel den aktuella dagen. Men i år fick vi klara oss utan dem, vilket funkade det också.

Vi gratulerade varandra imorse och sen bestämde jag under dagen att vi skulle gå ut och äta middag ihop alla tre när Marcus kom från jobbet. Det är första gången vi går ut och äter på kvällstid med Johannes, så det var lite av en chansning. Men det gick hur bra som helst, Johannes skötte sig exemplariskt och satt och ritade eller lekte med salt- och pepparkaren i väntan på maten. Därefter åt han en del och sedan gick han runt i restaurangen och tittade sig omkring och gjorde high five ett antal gånger med två yngre killar. Det gick så bra att vi till och med kände att vi kunde stanna för att äta efterrätt, så vi är väldigt nöjda med vår dag och kommer säkert "våga" oss ut på restaurang fler kvällar framöver.

....utan några blogginlägg. Så nu är det dags. Johannes ligger och sover sin skönhetssömn och jag och Marcus tar igen oss i soffan. Idag blev det inget traditionsenligt badhusbesök för killarna, för Johannes ville inte åka. Marcus hade packat allt och när han en sista gång frågade Johannes om han ville åka och bada och fick svaret "Nej, stanna hemma" ännu en gång, så ställde han in. Och Johannes verkade inte ledsen för det. Istället blev det en pysselförmiddag för M och J och jag passade på att städa och tvätta.

Igår var vi på frukost/brunch hemma hos några nya bekantskaper, vilket var väldigt trevligt. De bor en bra bit söder om stan, så vi fick lite sightseeing på vägen dit; södra Bryssel är betydligt vackrare än de norra delarna där vi bor blev vår slutsats. Dock är ingen flytt aktuell, för då hade Marcus nog fått räkna med åtminstone en timme enkel väg till jobbet och det är vi inte så intresserade av.

Johannes har varit två heldagar hos dagmamman den här veckan och det går bättre och bättre för honom att sova där, så framöver blir det bara heldagar för honom där; det är enklare för honom eftersom alla dagar där då ser likadana ut. Jag har lidit lite sviter från influensan även den här veckan så när Johannes har varit hos dagmamman eller sovit middag har jag sovit på soffan. Dessutom har det blivit en trevlig mammalunch (lyxigt att ses utan barn nån gång ibland) och ett besök på sjukhuset för röntgen. Resultatet av denna undersökning får jag imorgon när det är dags för läkarbesök igen; jag hoppas det såg bra ut. Om bebisen dessutom fortfarande ligger med huvudet nedåt (vilket jag tror), så finns inget som talar för att vi inte ska kunna föda "normalt" den här gången och det känns skönt.

Johannes gjorde även ett fynd häromdagen; vi var hos en svensk familj och köpte deras babyskydd då det vi hade till Johannes är för gammalt (arvegods som hade några år på nacken när han åkte i det). När vi skulle åka hem talade de om för oss att de skulle åka och slänga barnens gamla leksaksspis, så om vi ville, så fick vi ta med den hem. Och det ville vi. Så nu lagar Johannes en massa mat åt oss här hemma!

Johannes är inte alltid jätteförtjust i att åka vagn, men än så länge så är dubbelvagnen mycket populär. Normalt sett står den parkerad i gästrummet (har inte varit på premiärtur än), men det är inte ovanligt att Johannes kommer och ber att vi ska hämta den så att han får klättra i och ur och visa var han ska sitta och var bebisen ska sitta/ligga. Dessutom bäddar han gärna ner både sig själv och gosehunden Harald i liften. Vi hoppas att denna generositet mot syskonet håller i sig, och även hans vilja att åka vagn. Känns som det kommer underlätta livet med två barn om man kan få båda att vara i vagnen samtidigt :)



Vår sjukstuga börjar närma sig slutet känns det som, vilket är väldigt skönt. Marcus är hemma idag också, men ska förhoppningsvis kunna gå till jobbet imorgon. Han har varit betydligt sämre än vad jag var, med febertoppar på drygt 39 grader, så helgens besök av Erik, Lisa och Saga fick dessvärre ställas in. Dock var det så att de inte kunde få några pengar tillbaka på sina flygbiljetter, så de åkte till Bryssel ändå och tog in på hotell, så igår eftermiddag förärades vi ett fikabesök av dem alla tre, vilket var trevligt.

Johannes har än så länge (peppar, peppar) klarat sig utan att bli sjuk, så vi håller tummarna för att det förblir så. Han är ändå påverkad av den konstiga förra veckan, med tre heldagar och en halvdag hos dagmamman, så imorse var det han som inte ville gå dit. Men vi hoppas att det blir en bättre lämning imorgon, när allt är som vanligt igen.

... är ju så som vi vill ha det, men helst vill man att bebisen i magen ligger tvärtom. Vilket vår nu gör! I måndags var vi på ultraljud och fick konstaterat att huvudet är nedåt och att det är osannlikt att den vänder sig nu när det är mindre än sex veckor kvar till beräknad födsel. Glada besked för oss som gärna slipper ännu ett kejsarsnitt. Dock förberedde läkaren oss på att det fortfarande är 30 % risk för ännu ett snitt eftersom de tydligen är extremt försiktiga i det här landet och inte vill att man som tidigare snittad ska hålla på att föda alltför länge. Men det verkar ju onekligen som att vi iallafall får försöka föda "normalt", vilket glädjer oss.

För övrigt får går den här veckan i sjukans tecken. Jag fick feber natten mellan söndag och måndag och var helt däckad hela måndagen och stora delar av gårdagen. Idag har jag spenderat förmiddagen med att sova, men nu är det eftermiddag och jag är något piggare. Dock fick Marcus feber inatt och ligger nerbäddad och sover. Vi hade tur, så Johannes fick vara hela dagen hos dagmamman idag, så vi får chans att vila upp oss lite. Imorgon är han ju ledig från dagmamman, men då kommer jag orka ta hand om honom igen. Återstår väl att se om han också bli smittad eller om hans timmar hos dagmamman gör att hans immunförsvar är bättre än vårt.

Vår lille Johannes har blivit två år, tänk vad tiden gått fort sen han föddes. Det känns som igår när vattnet gick i Malmö och inget var packat och Marcus var i Bryssel. Men det har alltså redan gått två år sen dess.

Två år med mycket glädje och många skratt. Johannes förgyller vår vardag i stort och smått, både med saker han gör och med saker han säger.

Vi uppvaktade honom med sång, paket och fika på sängen i fredags morse. Han såg mycket glad, och lite förvånad, ut när vi kom in i mörkret med ljus på brickan. Snart upptäckte han kakan och paketen och lyckan var fullkomlig.



Han fick många fina presenter i form av kläder, lego och byggklossar.

Genom att hålla upp sina två pekfingrar berättade/visade han glatt för alla som, under dagen, undrade hur många år han fyllde.

Idag vankas det kalas här hemma, så jag håller på att baka medan killarna är på badhuset. Förra veckan hade Johannes åkt den stora vattenrutschkanan alldeles själv; tur att jag inte var med och såg det....

Igår kväll var jag och Marcus på nyårs-event med hans jobb och Ragnhild var här för att passa Johannes. Hon var här både i onsdags och torsdags och lekte med honom för att han skulle vänja sig, men det kändes ändå inte skoj att åka. I torsdags gick jag och Marcus ut en sväng för att de skulle få vara själva och när Johannes insåg att vi skulle gå greps han av panik; då är det inte roligt att lämna honom. Så igår sa jag först hejdå och gick (eftersom det brukar vara värst att bli lämnad av mig) och sen gick Marcus någon minut efteråt. Det gjorde att det inte blev riktigt lika hysteriskt gråtande, vilket kändes skönt. Middagen var trevlig och Ragnhild och Johannes hade haft det bra ihop.

Tyvärr ska Ragnhild börja jobba på måndag (egentligen skulle hon inte börjat förrän 1 april, men det blev lite ändrade planer), så det är inte säkert att det blir så många fler barnvaktstillfällen för henne. Vilket känns väldigt tråkigt eftersom Johannes nu har börjat vänja sig vid och acceptera henne. Men vi får försöka hitta någon annan.

Igår var det riktigt busväder med storm och regn, så det var inte så lockande att gå ut. Inte heller var någon av kompisarna lediga för att leka, så jag och Johannes tog bilen till ett närliggande lekland. Man betalade en startavgift (för en timmes lek) och därutöver per påbörjad halvtimme. Mannen i kassan trodde att ett barn i Johannes ålder skulle vara nöjd efter en timme, men icke. Då ville han absolut inte åka hem, så vi stannade en stund till. Efter att ha ätit vår medhavda lunch i ett avskilt hörn (picknick var nämligen förbjuden, det fanns restaurang på stället), så fortsatte han glatt leka. Det var först efter knappt två timmar som han började krokna och det märktes eftersom han tyckte att han slog sig hela tiden och behövde tröst. Då tog vi bilen hem och där väntade en skön middagsvila.




Den här klätterställningen var rätt högt upp (se bilden nedan), vilket Johannes glatt konstaterade. Han sa att han var ända uppe i taket, vilket man faktiskt får hålla med om.



Idag var kompisen Albert hemma och ledig, så han och hans mamma var här i förmiddags och lekte. Och bråkade om leksaker, för mellan de glada tillropen kom det en hel del trots och kiv från de båda gossarna. Det är återigen bara att konstatera; det är svårt att dela med sig.... Men som alltid var de väldigt goda vänner vid avskedet och de pussades innan de sa hejdå.

Så var våra två veckor i Sverige över för den här gången. Det har varit två väldigt bra veckor med mycket umgänge, framföralllt med familjerna, men vi har även hunnit med att träffa några kompisar (fast inte så många som vi önskat tyvärr). Dock har vädret inte varit det allra roligaste; mycket regn och mycket blåst. Vi var inte säkra på att komma hem idag ens, eftersom stormen Emil drog in över Sveriges västkust inatt. Men vi lyckades lyfta, även om det var den mest obehagliga start jag varit med om; Marcus sa att han sett att eftersom vinden låg på som den gjorde mot startbanen, så lyfte planen inte med nosen rakt upp och mot vinden utan lite mer med ena sidan först. Och det skumpade ordentligt. Men väl uppe i luften kändes inget av det. Dagens stora lycka var dock Johannes egna säte. Som han längtat. De senaste flygturerna vi gjort har han velat sitta själv, men inte fått, men idag sa flygvärdinnan att det var ok även om han fyller två först nästa vecka. Han var glad och stolt som en tupp där han satt i sitt alldeles egna säte vid fönstret.



Julen firade vi i Skåne med min familj. Där fick Johannes stifta bekantskap med Kalle Ankas Jul (tomteverkstan var en favorit) och tomten (fast han kände igen honom som morfar).



Dessutom fick han träna på att dela med sig av sin mamma när hon gullade med kusin Åsa. En nyttig träning... Men inte alltid helt populär. En vanlig kommentar när Åsa satt i mitt knä var; "Åsa inte sitta mammas knä, Åsa sitta Anna". Men ett par gånger gick det jättebra och han ville även själv prova på att ha Åsa i knät.



Från Skåne tog vi oss till Stockholm och Johannes två andra kusiner. Även farmor och farfar och nya hunden Gordon var där. Johannes fick prova på att åka skridskor, något som inte är helt lätt när man är knappt två år. Men har man en entusiastisk pappa, så har man :)



Nästa resmål var Göteborg där vi firade en trevlig nyår och stannade ett par dagar in på det nya året. Då passade Marcus på att jobba lite med sina gamla kollegor.

Nyårsafton bjöd på strålande väder och några minusgrader, så vi började med att grilla korv ute till lunch. Medan barnen sov gott i vagnarna passade vi vuxna på att fika lite. På kvällen fixade vi till en trerättersmiddag och därefter skålade vi in tolvslaget kl 21. Något som passar oss småbarnsföräldrar med barn som gärna stiger upp tidigt. Johannes inledde dock det nya året med sovmorgon till halv åtta. Tack för det!