Babysim (med betoning på sim)
Idag var simfröken Christine frisk igen så jag och Johannes fick prova på baby sim a la Bryssel.
Det var inte riktigt som hemma. Betoningen låg lite mer på sim och lite mindre på lek och sång här. Vi började med att lägga barnen ömsom på rygg och ömsom på mage och skulle samtidigt lära dem sprattla med benen eller ta crawltag; för att träna in simtagen. Johannes tyckte det var ok när jag gjorde det med honom, men när fröken skulle visa något och tog honom från mig blev han mycket ledsen och motsträvig. Vi körde på och jag lekte lite själv med honom medan fröken hjälpte flickorna.
Därefter skulle de sitta på en stor "madrass" och hoppa ner i vattnet från den. Det klarade Johannes också. När det var jag som stod i vattnet och tog emot honom vill säga....
En av flickorna blev väldigt förtjust i Johannes och försökte ge honom lite presenter och flirtande ögonkast; något han inte uppfattade överhuvudtaget ;)
Slutligen byggdes en "tunnel" av ovanstående madrass och där skulle barnen krypa genom för att sen hoppa ner i vattnet framför mamman (vilket innebar att det var fröken som skulle sätta in dem i tunneln). Johannes grät så fort jag lämnade honom till henne för att ta mig runt och blev glad först när han tagit sig igenom och fick komma tillbaka till mig. Vi försökte tvärt om, men då vände han direkt och kröp tillbaka till mig. En sån mammagris :)
Vi tror att tandsprickningen besvärar honom då han är betydligt kinkigare än vanligt. Så det får gälla som orsak till åtminstone en del av mammigheten.
Tyvärr sjöng vi inget och jag kände inte att Johannes tyckte det var så jätteskoj. Så dit ska vi inte anmäla oss. Jag letar vidare och så provar vi att "bara" gå och bada med honom i det kommunala badhuset. Målsättningen är ju att han ska gilla vatten; inte att han ska kunna simma när han är två.
Det är tröttsamt att simma och trots ihärdiga försök att hålla honom vaken på vägen hem, så somnade han i selen när vi satt på spårvagnen. Så det var bara att gå hem och lägga honom och där ligger han än, 1 1/2 timme senare.
Det var inte riktigt som hemma. Betoningen låg lite mer på sim och lite mindre på lek och sång här. Vi började med att lägga barnen ömsom på rygg och ömsom på mage och skulle samtidigt lära dem sprattla med benen eller ta crawltag; för att träna in simtagen. Johannes tyckte det var ok när jag gjorde det med honom, men när fröken skulle visa något och tog honom från mig blev han mycket ledsen och motsträvig. Vi körde på och jag lekte lite själv med honom medan fröken hjälpte flickorna.
Därefter skulle de sitta på en stor "madrass" och hoppa ner i vattnet från den. Det klarade Johannes också. När det var jag som stod i vattnet och tog emot honom vill säga....
En av flickorna blev väldigt förtjust i Johannes och försökte ge honom lite presenter och flirtande ögonkast; något han inte uppfattade överhuvudtaget ;)
Slutligen byggdes en "tunnel" av ovanstående madrass och där skulle barnen krypa genom för att sen hoppa ner i vattnet framför mamman (vilket innebar att det var fröken som skulle sätta in dem i tunneln). Johannes grät så fort jag lämnade honom till henne för att ta mig runt och blev glad först när han tagit sig igenom och fick komma tillbaka till mig. Vi försökte tvärt om, men då vände han direkt och kröp tillbaka till mig. En sån mammagris :)
Vi tror att tandsprickningen besvärar honom då han är betydligt kinkigare än vanligt. Så det får gälla som orsak till åtminstone en del av mammigheten.
Tyvärr sjöng vi inget och jag kände inte att Johannes tyckte det var så jätteskoj. Så dit ska vi inte anmäla oss. Jag letar vidare och så provar vi att "bara" gå och bada med honom i det kommunala badhuset. Målsättningen är ju att han ska gilla vatten; inte att han ska kunna simma när han är två.
Det är tröttsamt att simma och trots ihärdiga försök att hålla honom vaken på vägen hem, så somnade han i selen när vi satt på spårvagnen. Så det var bara att gå hem och lägga honom och där ligger han än, 1 1/2 timme senare.
Kommentarer
Postat av: mamma Eva
Hej!
Övning ger färdighet när det gäller mammigheten. Det kan gå över!Och då kan man sakna det, konstigt eller hur.
Kram mamma
Trackback
