Oväntat besök
När Johannes sov sin förmiddagslur, runt kl 9 (vilket kanske fortfarande är morgon för vissa av våra kära läsare ;) ) ringde det på porttelefonen. Vem var det? Väntar vi besök? Kommer det post på lördagar och vem har i så fall skickat paket som gör att brevbäraren måste ringa på? Frågorna var många och nyfikenheten stor.
När jag öppnade dörren såg jag; shit, det är polisen. Vad har hänt??
Han presenterade sig och sa att han var här för att se så att det verkligen är Sven (eftersom Marcus heter Sven Marcus heter han Sven i belgiska registeringen), Karin och Johannes som bor här. Då trillade polletten ner; vi hade blivit förvarnade om detta. Polisen kommer, flera gånger om man inte är hemma, för att se så att de som registrerats på en viss adress verkligen är de som bor där. Varken fler eller färre. Efter att ha visat upp våra pass så var han nöjd och gick igen. Och vi har officiell tillåtelse att bo i Bryssel. Alltid något.
När han gått började jag verkligen undra om polisen i Bryssel inte har bättre saker för sig än att åka hem till folk och kolla dem. Men så verkar vi bo i ett av byråkratins förlovade land, inte långt efter Frankrike (halva landet är ju fransktalande dessutom), så det är väl så här det är. Papprena vi ska få som "bevis" på vår registrering tar för övrigt nästan två månader att få och när vi bokade in nästa besök på town hall (13 januari) för att få dessa så påstod mannen bakom disken att det var svårt att få tid, men hans almanacka var nästan tom. Ja, ja, vi får lära oss att leva med att den svenska effektiviteten är låååångt borta. Det kanske kan gå ;)
