brysselkexet

Igår eftermiddag var det så dags för Johannes barnvaktspremiär. Barnvakten är en gullig svensk tjej (Ragnhild) i dryga 20-årsåldern som jobbat både som barnflicka hemma i Sverige och au pair här i Bryssel.

Ragnhild kom en god stund innan jag skulle gå och då blev Johannes superblyg och skulle bara sitta i mitt knä och vågade knappt titta på henne. Efter en stund lossnade det och de satt och läste tillsammans medan jag höll mig undan. Johannes berättade även att jag skulle till doktorn, så jag tänkte att allt är frid och fröjd. Men när jag tagit på mig jackan gick det upp för honom att jag skulle gå hemifrån och han blev helt hysterisk. Stackaren. Jag försökte förklara att jag skulle komma tillbaka igen, men han lyssnade inte. Till slut fick jag gå ändå, vilket verkligen inte kändes roligt. Jag hörde ju hur ledsen han var.

Till råga på allt kom jag ut till en bil som vägrade starta då batteriet laddat ur sig. Och en man som ville att jag skulle backa bilen en liten bit så att han skulle få plats. Och så hade jag ju dessutom en tid att passa.....

Jag och mannen fick putta på vår bil tills hans fick plats framför, vilket inte var så svårt. Han undrade därefter hur jag mådde eftersom jag gråtande pratat i telefon med Marcus när han kom. Han trodde nog att det var bilen jag grät över, så jag försökte förklara på min knaggliga franska att jag var ledsen för att jag lämnat min storgråtande son hemma. Då trodde han nog att det var en bebis och inte en tvååring jag åkt ifrån... Raska steg tog mig till tunnelbanan och efter två stopp var jag vid sjukhuset. För första gången kändes det bra att veta att man, i detta land, aldrig får komma in till läkaren på exakt bokad tid utan alltid får vänta minst 15-20 minuter. För jag var inte på plats förrän 10 minuter efter utsatt tid. Lagom till detta fick jag dessutom ett sms från Ragnhild som skrev att allt var jättebra hemma och att Johannes var glad och lekte igen. Och läkarbesöket gick bra.

Så trots den dåliga starten på eftermiddagen slutade den rätt bra. Bilbatteriet sitter nu på laddning och vi hoppas att varningsblinkersen ska sluta slå på av sig själv och stjäla batterikraften.

På kvällen berättade Johannes flera gånger att det var roligt att leka med Ragnhild, så vi håller tummarna för att det ska gå bättre nästa gång de ska ses. Planen är att hon ska komma hit och leka med honom (och mig) några gånger innan det är dags för oss att gå på fest.