brysselkexet

Alla barn gillar plåster. Utom våra. Som i princip hatar dem. På sitt sätt praktiskt, då det inte är någon försvinnande åtgång på "onödiga" plåsterlappar, men inte lika praktiskt när det faktiskt skulle behövas något för att stoppa en blödning eller skydda ett sår. 

 

Tidigare i veckan körde Samuel sin plastmotorcykel till lekplatsen och lyckades göra en ordentlig vurpa på vägen dit; han formligen flög över handtaget och kraschlandade på hakan (undrar om han ville skydda cykelhjälmen från skråmor....). Detta ledde till ett ordentligt skrapsår som ändå verkade arta sig ganska bra. Tills igår när han kom på att man kan pilla på halvläkta sår. Så det har varit ett evinnerligt pillande och idag tyckte jag att det såg ut som det börjat vara sig. Dags att skydda mot smutsiga små fingrar alltså. Med plåster tänkte vi. Det tänkte inte Samuel. Johannes och Marcus ställde upp som "medplåstrare", något som får anses som ett stort framsteg för Johannes, som är lika negativ till plåster som Samuel och det mutades med glass. Trots detta tog det minst tio minuter och en del tårar från Samuel sida innan plåstret satt där det skulle och han inte genast försökte ta bort det igen.

 

Tur att glassen var god!